Livets dubbla bottnar blir tydliga på en begravningsbyrå i Mölndal

Varför har vi blivit så rädda för döden? För det var inte så många generationer sedan som döden helt enkelt sågs som en naturlig del av livet, vilket det faktiskt fortfarande är, vad vi än må tycka om den.

Kanske har det att göra med det postindustriella it-samhället. Kanske har vi blivit så bländade av vår egen förträfflighet att vi tycker att vi förtjänar att leva för evigt?

En del av livet

Man kan teorisera mycket över ämnet, och svaren väntar på oss därute någonstans, men var och en av oss gör klokt i att bekanta oss med detta naturliga skeende i livet. För en dag kommer vi alla att dö, och innan det sker kommer troligtvis ganska många som vi känner att dö.

I de kulturer som fortfarande inte har tappat kontakten med döden så minns man sina bortgångna släktingar genom berättelser och sånger. Kanske har man till och med helgedomar där man har kvar reliker från sina förfäder.

Det är ett helt annat sätt att leva på än här i Sverige. Här har vi stängd kista på begravningen och helst vill vi bara att döden ska sluta finnas till, ända från den dagen vi först blev in på en begravningsbyrå i Mölndal.

Ändå finns den överallt omkring oss, varje dag, döden. Allt som du äter, det som håller dig vid liv, har dött för att du ska få leva vidare. Detta gäller både djur och växter. För utan döden finns inte något liv.

Livet är fullt av dessa kontraster när man börjar skrapa på fernissan. 

Ta kärlek till exempel. När väl förälskelsen väl är över så börjar man lära känna människan bortom det rosa skimret. Accepterar man den andra personen som den är, med brister och allt, så är chanserna goda att det kommer att bli ett långt förhållande.
Kan vi på samma sätt acceptera att livet innehåller både födsel och död är chanserna goda att vi kommer att leva ett mer glädjerikt liv.